En liten rapport från årets stora konstbiennal

Under årets konstbiennal besökte vi som jobbar med Bästa Biennalen så gott som samtliga arrangemang som anordnades runt om i Skåne. Vi fick dock hjälp med några besök, bland andra från Det Stora Perspektivet som har formgivit vår hemsida och alla trycksaker till den här biennalen. Här följer Moa och Pontus tankar från deras besök under konstbiennalen:

 

Bokbinderi i Höganäs

Det hänger minst 15 Bästa biennalen-ballonger från hus nummer 88 i ett villakvarter i Höganäs. Här ska vi få prova på bokbinderi tillsammans med fyra andra förväntansfulla deltagare. Dalia Lopez Madrona, som håller i workshoppen, visar oss in i vardagsrummet där hon dukat med kaffekoppar vid storbordet och sockerdricksglas vid soffbordet. Fika först. Att det bor en bokbindare här är lätt att se, för överallt i hyllorna står vackra handbundna böcker med guldfolierade ryggtitlar och unika grafiska omslag. Hon tar fram och visar några utvalda, bland annat en dagbok hon band åt drottning Silvia på beställning av Lettiska ambassaden. Barnen (de övriga fyra deltagarna) hade dagen innan fått skriva och illustrera egna berättelser, dessa blir fikaunderhållning för oss vid kaffebordet.

I ateljén har Dalia förberett varsitt bindarkit, med nål, vaxad tråd, en liten sax, försättsblad och omslagsskinn. Vi får precis plats fem i rad längs den avlånga träbänken där vi guidas steg för steg i hur vi stygn för stygn ska sy fast de papperssjok som på bokbindarspråk kallas ”leg” i det på förhand hålade omslagsskinnet. Sy, sen knyta. Sy, sen knyta. Att binda böcker är ett detaljarbete som kräver sitt tålamod. Efter ett par timmar är alla stygn sydda och barnens berättelser har fått sina färdiga former. Sista momentet – författarnas namn i folierade guldbokstäver, så klart.

 

Lerskulptursverkstad vid Kivik Art

Just när vi parkerar framför ladan vid Kivik Art där lerskulptursverkstaden ska äga rum möter vi en hel förskoleklass med Ingrid och Björn från Muralcentralen i fronten. ”Vilken tajming!” ropar de genom oktobersoliga leenden, ”vi ska precis börja”.

I ladan står två långbord redo med en rejäl lerklump per sittplats. ”Precis som man värmer upp i idrott kan man också värma upp i konst…”, hör vi Björn förklara för barnen medan de trär på sig sina förkläden och tilldelas skissblock, Ingrid tar oss med för att titta på gårdagens verk under eken ett par stenkast bort. När vi återvänder är gruppen uppvärmd efter ett parti ”blindskiss med obrutet streck”, vid borden har lerklumparna redan börjat sin förvandling från klumpar till väsen. Det är någonting med kladd och klet som känns både förbjudet och hemma på samma gång, och det märks på allt skratt och fnitter. Koncentrationsnivån varierar, engagemanget är jämnt. Allteftersom figurerna blir färdiga får barnen finna sig en plats under eken, där spöken, mollusker, troll, monster, gubbar, prinsessor, robotar och pappor nu sakta smälter tillbaks i jorden, till en regnbågsprydd utsikt över Hanöbukten i Kivik. Verket har de döpt Multiplera och är en hyllning till skulptören Anthony Gormleys Fields, eller den kinesiska terrakottaarmén.

 

Dripp-dropp-verkstad i Wanås

Över tre stora stålramar i stegrande höjd har det spänts upp en finmaskig väv. Ovanifrån ser de tre dukarna ut som konstverk i sin egen rätt, efter all temperafärg som hällts genom dem, i synnerhet där de står placerade i mitten av det stora annars helvita rummet. Dripp-dropp-verkstad kallar konstnären Kyung-Jin Cho den här workshoppen för, där det går ut på att just hälla färg från en höjd som låter slumpen bestämma det motiv som sedan bildas på pappret därunder, på golvet. Här fungerar föräldrar i vita skyddsoveraller som springbud och hjälpredor åt de små konstnärerna som från stegar bredvid dukarna ropar ut färgbeställningar. Efter varje nytt ”häll” är stora ögon som klistrade vid ramkanten för att se hur färgen ska träffa pappret, hur dropparna ska landa, med vilken kraft och i vilken spridning. Olika höjder ger olika resultat och allt måste testas.

 

Filmvisning i Nyvång

Det är med känslan ”har vi hamnat rätt” som vi öppnar porten till gruvmuseet i Nyvång. Det finns tyvärr inga spår av Bästa biennalen här, men däremot fika med kaffe, saft och bullar. Längst in i lokalen, förbi den permanenta utställningen om gruvans verksamma tid, finns en dörr som leder oss vidare in i en gymnastiksal. Där står Kalle Brolin framför en ansamling stolar och en projektorduk och gör några sista justeringar inför första visningen av hans filmprojekt ”Jag är utan titel”, om huruvida slagghögen i Nyvång kan eller till och med bör klassas som en monumental skulptur och inte en försumbar slumpartad slagghög. Vi slår oss ner, fler följer snart vårt exempel. Under kommande tio minuter får vi en liveguidad filmargumentation, finurlig och undersökande, om vad det innebär att vara en skulptur.

 

Några tankar

Under konstbiennalens två veckor har vi haft i uppdrag att besöka fyra arrangemang för att dokumentera hur vi upplever att de tagit hänsyn till målgruppen barn och unga. Ett oerhört kul uppdrag. Men också oerhört svårt inser vi när upplevelserna väl ska färdas omvänt från backspegeln, och i bästa fall via någon form av reflektion hamna på det digitalvita arket framför oss. För när vi ställer oss frågan ”Vad innebär det egentligen att ta hänsyn till barn och unga i konstsammanhang?” inser vi snart att ordet konstsammanhang ställer till med problem… det bor ju så många potentiella betydelser i det. Miljö, medium, avsikt och publik kan varieras och kombineras i sån oändlighet att det till och med tvistas om vad konst är och inte är (vilket vi ju fick bekräftat av Kalle Brolin i Nyvång). Så, hur bedömer vi då ett hänsynstagande i en kontext som är så flyktig och ibland till och med helt obestämd?

Nu är vi inga konstvetare och tänker därför i största mån undvika att killgissa oss allt för långt in i ett definitionshörn, men, om vi använder våra erfarenheter som före detta barn och unga och utgår från det vi sett, hört och känt under veckan så skulle två mer generella slutsatser om hänsynstagande till målgruppen ovan kunna lyda: 1) aktivitet kan leda till delaktighet, engagemang och förståelse, och 2) fika funkar typ lika bra som lockbete och socialt klister.

Bästa Biennalens konstbiennals program är i sig ett bevis för hur många olika sorters uttryck konsten kan ta, och hur olika rummen kan vara som den befinner sig i. Ett blicksvep över programpunkterna hjälper till att sudda nidbilden av konst som något likriktat och – i brist på bättre ord – konstigt. Att få binda bok, kladda med lera och höghöjdsdroppa temperafärg i miljöer vi normalt sett inte har tillgång att aktivera oss i ger oss en ny introduktion inte bara till rummen i sig själva, utan också till de som vanligtvis är verksamma i dem. Konstnärerna och hantverkarna, alltså.

Genomgående tema i tre av de arrangemang vi besökt under veckan har varit aktivitet, vilket gjorde det väldigt tydligt för oss att vi i det fjärde av dem saknade den. På så vis har vi med exempel och motexempel fått uppleva den avdramatiserande kraften i att bjudas in i konstrummet som delaktig medskapare, och inte enbart som passiv betraktare så som vi är vana vid. Ur ett barns perspektiv tror vi att detta kan ha del i att lägga en god grund för en nyfikenhet och en känsla av att faktiskt ha tillträde att utforska den nyfikenheten vidare. Kanske är en av konstbiennalens goda effekter att anlägga gemensam mark, där den mer teoretiska vuxenvärlden och den fantasidrivna, utforskande barnvärlden kan mötas och tala det gemensamma språket kreativitet. Veckans bästa stunder har i alla fall fått oss att känna att barnen inom oss vaknat, det väljer vi att tolka som ett tecken på ett lyckat hänsynstagande till målgruppen.

 

Samtliga bilder tagna av Det Stora Perspektivet