Bästa Biennalen TILL
TOPPEN
Öppna Stäng
 

Globala och lokala erfarenheter av migration inom konst och förmedling

Linda Fagerström

Den 6:e december 2016 ägde konferensen ”KONSTPEDAGOGIK IFÖRÄNDRING – Integrera mera, hur?” rum på Ystads konstmuseum. Konferensen arrangerades av Bästa Biennalen och Konstpedagogiskt nätverk i Skåne. Linda Fagerström rapporterade från konferensen.

Dagen inleddes med George Kurians dokumentära ”The Crossing” från 2015. Filmen, som också sänts i Sveriges Television, följer en grupp syriska flyktingar som i båt tar sig över Medelhavet från Egypten till Europa. Som fotojournalist är George Kurian van att arbeta med porträtt, och i ”The Crossing” skildras personerna med respekt och intakt integritet trots att de befinner sig i fullständigt utelämnade situationer. George Kurian poängterar vilken betydelse utbildning och klasstillhörighet har för att klara möten med myndigheter och etablering i sitt nya land, men också att ingen oavsett social position kan undvika flyktens självklara mentala konsekvenser som depression och kris. Filmen slog an en ton som stannade kvar och präglade dagen.

Kornelia Tofani var först ut bland de inbjudna föreläsarna. Hon berättade om ”Barn i väntan” och ”Barn i start”, som finns i hela landet men startade 2004 i Malmö av Individuell Människohjälp, Svenska kyrkan och kommunen. Syftet är att arbeta integrationsfrämjande med fokus på barn i åldrarna 7-18, oavsett om de väntar på asyl eller redan fått. En populär sak, berättade Kornelia Tofani, är då barnen får chans att måla och skulptera i keramik för att gestalta och bearbeta sin resa, eller för att låta ett minne hemifrån ta form. Även om verksamheterna inte arbetar uttalat terapeutiskt, finns stor medvetenhet om att barn som får bearbeta traumatiska upplevelser mår bättre. Arbetet utgår från teman som känslor, tiden före flykten, själva flykten, asylprocessen och första tiden i Sverige, familjen, kommunikation eller risker och val. Inte minst viktigt, avslutade Kornelia Tofani, är stärkande teman som du är värdefull och framtiden.

Louise Burenby och Anna Glemme från Tamam presenterade organisationens arbete med att främja vänskap utan gränser. ”Vi ser integration som ett ömsesidigt utbyte, en supertillgång, att poängen är att vi lär oss av varandra”, sade Louise Burenby. Syftet, berättade hon, är egentligen inte att fungera som en uttalad integrationsorganisation, även om Tamam arbetar i sådana sammanhang. Hon förklarade hur Tamam arbeta med förändring på strukturell såväl som individuell nivå. Organisationen finansieras av MUC, Myndigheten för Ungdom och Civilsamhälle. I Lund är även kommunen och Skolverket medfinansiärer. ”Vi tror”, sade Anna Glemme, ”att människor förlorar på att umgås i homogena grupper och vi vill skapa sociala sammanhang där alla känner sig välkomna.” I Lund finns Tamam-grupper för volleyboll, ridning, fotboll, simning, läxhjälp, en tjejgrupp och café. Anna Glemme förklarade att delad passion för en viss aktivitet gör att språkkunskaper blir underordnade. ”För oss”, sa hon, ”är det ungdomarnas personliga situation som står i centrum. Strunt samma ifall du talar svenska eller inte: du är här för att du älskar hästar eller fotboll!”

Temi Odumosu, konstvetare och forskare vid Malmö högskola presenterade sitt projekt Living Archives, som utgår från slaveriets och kolonialismens visuella historia. Genom en rad exempel på samtidskonst och personliga erfarenheter diskuterade hon minnets betydelse för någon som tvingats lämna sin ursprungskontext, oavsett om det gäller geografisk, kulturell eller social tillhörighet – och vikten av att med egna hågkomster utmana kolonialt präglade historieskrivningar.

Asrin Haidari från Tensta konsthall berättade om konsthallens fokus, som ligger på konst som rör migration som erfarenhet. Syftet är också att fungera som lokal mötesplats, genom att ha ett språkkafé och rådgivning i att formulera jobbansökningar och använda blanketter. ”Vi tänker inte i termer av integration”, förklarade hon, ”eftersom 90 procent av Tenstaborna har invandrarbakgrund.” Hon lyfte fram Tensta museum. Rapporter från nya Sverige som konsthallen arbetade med under 2013-14. Vilka minnen och vilket kulturarv skulle visas om det fanns ett kulturhistoriskt museum i Tensta? Vad händer när Sverigedemokraterna och den utomparlamentariska extremhögern gör anspråk på det nationella kulturarvet? Asrin Haidari påminde också om hur museer i Sverige historiskt arbetat med solidaritetsutställningar, bland annat i samband med inbördeskriget i Libanon på 1980-talet eller då gruvarbetare strejkade i Norrland – och frågade sig varför det inte finns liknande initiativ idag, exempelvis med Syrien som utgångspunkt. Asrin Haidari avslutade med att förklara hur konsthallen både präglas av sin identitet som gräsrotsinitiativ å ena sidan, och spjutspetsinstitution för internationell samtidskonst å andra – och hur de två egentligen inte alls behöver betraktas som motsägelsefulla positioner. Beskrivningen sammanfattar också de insikter som dagen gav. Konst är en plats där globala och lokala erfarenheter överlappar varandra; de erfarenheter vi delar är viktigare än dem som skiljer oss åt.

 

LINDA FAGERSTRÖM, docent i konstvetenskap och konstkritiker