Konferens 6/11 2017: Konstförmedling i förändring – med konstnärers erfarenheter i fokus

Vilken roll har konstnären som pedagog: inspiratör, aktivist eller mystisk idiot? När konstnärer berättade om sina erfarenheter av konstförmedling rymdes allt från euforiska kickar och hämmande hierarkier till viljan att tänka om och tänka nytt.

Först ut var Malmökonstnären Eva-Marie Lindahl, som även doktorerar i konstnärlig forskning inom fältet kritiska djurstudier vid engelska Edge Hill University. Hon lyfte fram Bästa Biennalen som en normkritisk verksamhet som synar och omvärderar hur konst förmedlas, för att göra det möjligt för fler att nå till konsten. För henne har biennalen triggat ett mer lustfyllt förhållningssätt till konstpedagogik bortom traditionella ramar.

Samtidigt pekade hon på behovet av att belysa konstnärers villkor i förhållande till skolvärld och institutioner. ”Det var som att öppna en dammlucka”, berättade hon, när frågor om ekonomi, status, (själv)censur och integritet tidigare under hösten diskuterades inom det separatistiska projekt KPK, Konstnärer Pratar Konst, vid Malmöbaserade Konstitutet.

Konstnärers gästspel i klassrummet tycks ofta frikopplade både från deras egen praktik och den ordinarie undervisningen, menade de kanadensiska konstnärerna Hannah Jickling och Helen Reed. Som kontrast visade de hur det konstnärliga och pedagogiska arbetet kan flätas samman under mottot ”learning by art”. I ett längre projekt vid en grundskola i Toronto, dokumenterat i boken Multiple Elementary, var en chokladkanin utgångspunkten när de med eleverna utforskade allt från smak till produktionsförhållanden, kolonialism och mytologi. Eleverna formgav, göt och sålde egna chokladobjekt, där bytesförhandlingarna blev en övning i att definiera värde. Här användes den idébaserade samtidskonstens metoder, där projektet drevs framåt av elevernas nyfikenhet och kritiska diskussioner, men presenterades likt konstens multiplar. I sitt arbete vill de överbrygga glappet mellan skolans och konstens värld, och har ibland klätt ut sig till godis likt ett slags ”mysterious idiots”, för att tydliggöra att de är konstnärer och inte lärare.

Lunchen intogs på Stenkrossen i Lund med rundvisning bland kulturhusets kreativa och pedagogiska projekt. Flera av dem har ett integrationsperspektiv, vilket också varit centralt för Stockholmsbaserade konstnären, konstpedagogen och konstaktivisten Saadia Hussain. Hon berättade om barndomens flykt från Pakistan, och valet att utbilda sig både vid konsthögskolan i Lahore och Konstfack i Stockholm. Med egna erfarenheter av rasism ser hon konstpedagogiken som en form av aktivism. Målet är att aktivera rum, människor och frågor, för att möjliggöra en förändring. ”Vem får vara kreativ? Vem kommer till tals? Vems berättelser blir synliga i det offentliga?” frågade hon i sin föreläsning med drag av brandtal och manifest. I projekt och mobila utställningar har hon arbetat med barn, ungdomar, asylsökande och kvinnor kring ämnen som hem och utanförskap. Deras personligt och politiskt laddade bilder, präglade av en färgstark, lekfull och urban estetik, har rört sig från förorterna in till stadens centrala rum. Det handlar både om att ta plats och ge plats. Mångfalds- och integrationsfrågor är inte valbara, utan något vi måste förhålla oss till för att behålla en självbild som är öppen och god, klargjorde hon.

”Istället för att ifrågasätta idéer, bejaka dem!” uppmanade Emma Philipson, som utvecklat Bästa Biennalens interaktiva, digitala konstverk ”Lots of people smiling back at you”. Verksam som konstnär och lärare vid Malmö folkhögskola talade hon om värdet i att våga vara nyfiken, bli inspirerad och ha roligt i skapandet. ”Don’t kill your darlings, feed them. They’re starving”, som hon skriver i en av sina bilder. I sitt arbete välkomnar hon osäkerhet och misstag, där det viktiga är att inte hejdas av prestationsångest och självkritik. Som Bästa Biennalens projektledare Jenny Grönvall klokt konstaterade, är det en aktivism som inte ställer krav, utan frigör från dem.

Att båda former av aktivism behövs för en konstförmedling som kan möta vår tids utmaningar och behov, blev tydligt under dagen. Lika värdefull var inblicken i den pedagogiska potential som ryms hos samtidskonstens verktyg och metoder. Såväl den konstnärliga som pedagogiska processen har mycket att vinna på att utveckla nya och närmare sätt att samarbeta.

Eva-Marie Lindahl avslutade med uppmaning till sina konstkollegor: ”Våga säga ja. Våga säga nej. Våga diskussioner om ekonomi”, sade hon bland annat och påminde om kollektivets kraft: ”Organisera dig, du vinner inget på att vara ensam”.

Carolina Söderholm
konstvetare, kritiker och kulturjournalist

Konferensen ”Konstförmedling i förändring – med konstnärers erfarenheter i fokus”, ägde rum på Lunds konsthall och arrangerades av Bästa Biennalen och Konstpedagogiskt nätverk i Skåne i samarbete med Konstitutet